Utrikeskrönikan den 22 maj
Moskva tisdag Hur är det med han Putkin? Kunde pappa fråga med förväntan och intresse i blicken. Han avsåg förståss Putin, visste mycket väl vad han hette, men tyckte det var roligt att vränga till namnet lite för att på sitt eget vis visa vad han tyckte om Rysslands president. Stolt kunde han säga till folk vi mötte på stan, pappa och jag, att hans dotter var i Ryssland och hans son i Amerika, som för att understryka att hans barn minsann hade en fot i två av världens största och ibland mäktigaste länder. Och allt var egentligen hans förtjänst eller fel, för han tog med oss på resorna och äventyren. På det att en åttaåring och en femåring besökte sovjetiska Leningrad när vanliga turister knappt syntes till där. Sådde ett frö av fascination för landet där jag nu tillbringat lejonparten av mitt vuxna liv, där jag har vänner och dit jag alltid kommer återvända hur jobbigt det än kan vara här understundom.
Genom pappa har jag vänner i den tjuvasjiska ryska republikens huvudstad Tjeboksary. Dit åkte pappa och mamma redan 1991 och mottogs likt en svensk officiell delegation - allt tack vare två ryska killars semester på en bulgarisk strand något år före. Nu hittar jag fotona från den resan de gjorde, min pappa och mamma, svartvita bilder på ett glatt gäng runt typiskt ryska dignande bord, skålandes och skrattandes. Hur de kommunicerade när pappas utländska ordförråd begränsades till sånt som " I fix ..." ja det kan man undra. Efter resan hade han ändå mycket väl klart för hur de var de olika människor de träffade, även utan språket kunde han som få läsa av människor.
Särskilt väl kom han överens med äldre damer och allra bäst tyckte han om dem, som han såg arbetade hårt. Inga imponerade så på honom, som de som tog i och hjälpte till, för det gjorde han själv också. Han gjorde intryck, pappa, varje år kom födelsedagshälsningar från Victor och Irina i Tjeboksary, även sedan min mamma, som hade skött språkliga kommunikationen med brev och paket, hade gått bort redan i mitten av 90-talet. 1998 åkte så två ryska par tåg i två dygn från Tjeboksary till Helsingfors där pappa på egen hand mötte dem med sin gamla Chryslervan. Den hade han inrett för camping med mini-tv, litet stormkök, bord och britsar. Han tog dem runt i Sverige, precis som han lovat och som tack för den gästfrihet han själv hade mött hos dem i Tjeboksary. Pappa Leif kan inte fråga mer om Putkin. Victor från Tjeboksary var en av de första att beklaga sorgen. Det är en tröst och samtidigt nästan obegripligt att någon, som var så dålig på språk förmådde skapa så många vänskaper tvärs över språkbarriärerna. Samtidigt är det något hoppfullt i en kaotisk och konfliktfylld värld att vi kan överbrygga - om vi bara vill. Maria Persson Löfgren för P1 Morgon i Moskva maria.persson_lofgren@sverigesradio.se
Comentarios